I'm not living in the real world

Jag identifierar mig alltmer med Antoine Roquetin för varenda dag som går.

 

I want to meet you baby

Gårdagskvällen spenderades med ett glas rött vin i ena handen och en cigg i andra, i gränslandet mellan illusion och verklighet. I min dimma dansade jag till osmaklig musik och log åt oskyldiga pojkar.

Morgonen spenderades i en främlings lägenhet, letandes efter mina underkläder.

Allt för att slippa tänka på E.

Lost in the city light

Jag bor i Uppsala, i en fin två som mina föräldrar köpt. "För att vi bryr oss om dig", sa mamma. Men jag vet varför: för att få bort mig från Stockholm, för att få bort mig från dem. Jag klagar inte. Från och med att jag var väldigt liten ville jag flytta hemifrån - komma iväg ifrån bråken, slagen och den oklanderliga fasaden.

Jag vill inte ha några barn, vill inte utsätta dem för samma skit. "Jag kan inte förstå att du hatar barn så mycket!" sa E en dag. Men jag hatar inte barn, jag hatar vad de representerar - den förlorade barndomen. Men han förstår inte. Han kommer aldrig förstå.

Början på något nytt

Jag vet inte om det här är en bra idé. Att skaffa en blogg. Men jag behöver någonstans att lufta mina tankar, att berätta min historia och att få utlopp för min frustration. Hellre i en blogg än på en människa.

Det finns så mycket jag vill skriva, jag vet knappt var jag ska börja. Vi får se var det här leder helt enkelt.